zone

Bönsallad (8k, 8f)
1 burk (250 g) svarta bönor (5k)
2,5 dl tärnad gurka (0,25k)
2 tomater, tärnade (1k)
2 dl (knappt) sugar snaps (0,5k)
2 dl (knappt) rödlök (0,5k)
2,5 dl tärnad paprika (0,5k)
2,5 dl (1 knippe) tärnade rädisor (0,25k)
1 knapp msk olivolja
vinäger eller balsamvinäger efter smak
salt, peppar


Chili med svartabönor (12p, 12k)
500 g mager köttfärs
5 dl skivad svamp
1 gul lök
1 röd paprika
1 burk krossade tomater
1 burk salsa (300g)
1 burk svarta bönor (250g avrunnen vikt)
hackade jalapeñjos efter smak (finns skivade på burk)
salt, peppar, paprikapulver, chilipulver

Fräs köttfärsen och låt rinna av i durkslag. Fräs lök och svamp. Blanda alla ingredienser i pannan. Koka 10-15 min.

Servera med 1 msk gräddfil (1f) per block. Eller lägg till valfri fettkälla.

Grekiska färsbiffar (32p, 16f eller 2p, 1f per biff)
400 g lammfärs 10% (12p)
533 g nötfärs 10% (16p)
200 g (1 pkt) Fontana Fårost Light 10% (4p)
130 g (1 burk) Fontana Kalamata kärnfria oliver (16f)
Paprikapulver, chilipulver, lökpulver, salt, peppar efter smak.

Blanda färsen med kryddorna. Provstek lite färs för att se om den är tillräkligt kryddad. Blanda ner hackade oliver och smulad feta. Forma till 16 biffar. Bryn biffarna i stekpanna utan fett. Lägg på plåt och efterstek i ugn 200° i ca 5 minuter.

Servera med t ex bönsallad och ev klyftpotatis eller en skiva bröd.

Lax med broccoli och keso 3 block
90 g ungbakad lax (110 g rå)
60 g keso feta oliv
2 buketter färsk broccoli, ångkokt
1 plommon


Grönsker på påse med korv 3 block
½ påse Findus Bladspenat, kikärter & grillad paprika (3k, 1f)
1 strutschoritzo 10% (2,5 p, 2f) eller annan mager korv med hög kötthalt


Svampomelett 3 block
1 ägg (1p)
3 äggvitor (1,5p)
2 msk riven ost 11% (0,5p)
1 liter skivad svamp (1k)
9 mandlar (3f)
1 stort äpple (2k)

______________________________________________________________________________



Makrillmackor 2 block
1 burk makrill i tomatsås (2p, 2f)
2 Wasa Fiber Plus (1k)
1 litet äpple (1k)

Kesomackor 2 block
1/2 liten burk keso (valfri sort - helst minikeso) (2p)
2 Wasa Fiber Plus (1k)
1 litet äpple (1k)
6 mandlar (2f)

Fil med äpple 2 block
2 dl Onaka eller mellanfil (1k, 1p, 1f)
50 g kesella (1p)
1 litet äpple, tärnat (1k)
3 mandlar, hackade (1f)
Stevia efter smak
Kanel

Äggmellis 2 block
2 ägg (2p)
2 små morötter (1k)
1 litet äpple (1k)
6 mandlar (2f)

Fil & Müsli 3 block
100 g kesella (2p)
2 dl mellanfil/Onaka (1k, 1p, 1f)
2/3 dl osötad müsli (2k)
6 mandlar (2f)

Fil & Müsli med ägg 3 block
2 dl mellanfil/Onaka (1k, 1p, 1f)
2/3 dl osötad müsli (1k)
1 msk solrosfrön (2f)

Havregrynsgröt 4 block
1 dl havregryn (3k)
5 tsk (drygt 1,5 msk) krossat linfrö (2,5f)
1, 5 skopa proteinpulver (3,5p)
1 dl mellanmjölk (0,5k, 0,5p, 0,5f)
3 msk osötat äppelmos (0,5k)
kanel
3 mandlar (1f)

Påsklov 2006

Äntligen händer det något igen, äntligen mår jag tillräckligt bra för att göra något åt saker jag bort göra för längesen.

Det är ljuv nostalgi att läsa gamla inlägg i den här bloggen - kasten från förtvivlan till övermod och tillbaka är fascinerande, och än bättre - det funkade.. tills nu typ.

En mängd orsaker har gjort så yours truly gått ned markant i träningstid, struntat i nyvunna kostkunskaper och på det hela blivit en bra mycket bekvämare karaktär. Tills nu. När vågen dansar upp på 0.1 ton igen är det dags att agera, fastän det tar emot en aning. Förra gången jag körde det här racet var förutsättningarna dock andra - till min fördel denna gång. Det var december, mörkt och kallt - nerver inför premiärmatch och allmänt hård arbetsbelastning både på träning och arbete. Nu skiner solen, våren är på gång med stora steg och det är så gott som barmark ute. Maten smakar bättre och det är ljust en bit in på kvällen - som gjort för uteaktiviteter m.a.o.

Vidare är jag en annan person nu. Min kropp blev inte bara mindre, den kom att omforma sig en aning och är idag betydligt mindre svårstartad och svårare att överträna. Jag vet mer om hur den funkar nu helt enkelt. Men den är ju tung igen.

Så - med gym, sporadisk kampsportsträning, löpning och strikt diet skall jag nu tappa 15-16kg till mitten på juni är det tänkt. Wish me luck, jag använder som brukligt bloggen för lite redovisning, tankesamlare och pepp-hållplats.

cya

/m

Dagen innan match

Imorgon 05:42 reser jag hemifrån för att på plats i tångdoftens huvudstad ännu en gång kliva in i en bur, möta en motståndare som med våld tänker försöka vinna domarnas gunst alternativt få mig att ge upp. Man kan tänka på en match ur en mängd olika perspektiv. Det är nog lätt att känna sig orolig och nervös, eller så kör man fightclub-logik - snart kommer jag befinna mig på en arena där varje handling ger en kännbar konsekvens. Om jag klantar mig kommer det göra ont, om jag inte är rätt förberedd fysiskt och mentalt kommer det göra ont - men å andra sidan, it runs two ways. Just nu bygger jag en bild i huvudet där oberoende av vad the bum har för tankar och idéer om vad han vill göra kommer HAN få ont. Utan att bli allt för detaljerad så är min plan att längden skall spela roll. Han är kort och satt, jag lång och smidig - ledsen bummen.. Matchen har redan utspelat sig upprepade gånger i skallen, en mängd scenarion är igenomgångna och det enda som känns lite osäkert är flåset - min kondition är inte där den kunnat vara, men fan - det är vinter ute.

Killen jag möter vet jag inget om, han har aldrig gått match förr och ser ut såhär:


Överhuvudtaget har den här matchen inte fått något särskilt fokus i jämförelse med de tidigare. Jag har jobbat hur mycket som helst, både ideellt och professionellt. Det har inte behövts någon bantning att tala om, men inte heller har jag under det senaste halvåret kunnat träna på ett sätt som stärkt självförtroendet nämnvärt - faktum är att detta med största sannolikhet blir min sista match. Men nu - idag - dagen innan match.. nu känns det att det är på väg.

Det rycker i armarna av serier som skall landa på huvudet imorgon, jag mjukar upp kroppen med en lång krävande stretching så jag imorgon inte behöver riskera att sträcka mig vid uppvärmning. Jag skall ned och handla mitt klassiska recovery-kit med massvis av kolhydrater, tillverkar soundtracks - ett till bussen och ett annat till timmen innan match, ser inspirerande film och tänker happy thoughts :) - haha det kommer bli helt grymt, ett värdigt avsked till en märklig period i mitt liv där kunskap och tolerans stavats blåtiror och stela muskler. Fan vad jag vill dit nu, jag vill stå där mittemot honom och se honom dundra fram mot mig bara för att mötas en blixtsnabb vänster-höger och rotation åt höger.

Jeez - för mycket att tänka på helt plötsligt, jag lär väl återkomma för ett kort referat från mina ansträningar. Efter jul är det slut med fightingen och ett nytt projekt för kroppen är planerat - frågan är inte om inte det skall upp i ljuset det med. Smiskan är återigen aktuell.

Heja på mig imorrn - power to the people!

93-95

.
Sommaren sofar har varit grymt enerverande. Allergi som noggsamt eliminerar all utomhusvistelse fram till iaf 3-4 på dagen, en klubb som minskar andelen träningspass från fem till två och på det en kultur som skall fram med glass och annan sockerdrypande skit så snart solen lyser en aning - illa.

Handen som jag aningen optimistiskt trodde stukades under min shootmatch fick nog egentligen bra mycket mer stryk än så. Tummen är fortfarande öm i leden och min hand har fått en ny brosk- eller benutväxt några centimeter ovan pekfingrets knoge. Det är i vilket fall försent att göra något åt nu, jag hoppas bara tummen håller för fighting fortsättningsvis också. Denna skada förde dock med sig en nästan överdriven vila efter matchen och först för en vecka sen kunde jag börja sommarträna på allvar. Lillebror föreslog för en tid sedan att jag i likhet med honom skulle spendera sommaren på dödsfiendens gym, men jag avböjde, främst med hänvisning till en tidsåtgång jag inte riktigt kunde rymma i schemat. Det stämmer förvisso, om två veckor kommer det göras grava hack i min tid-för-mig-själv, men det hade ändå varit sweet att träna aningen mer än de två dagar jag nu har. Dessutom är de passen inte särdeles givande, mest kompisrull och grundtekniker.

Att käka rätt under sommaren är både enkelt och svårt. Värmen gör att man ofta nöjer sig med en sallad eller annan lätt måltid, man dricker per automatik mer än vanligt och både bär och grönsaker blir vanligare i maten. Å andra sidan flyter tiden på ett helt annat sätt - måltiderna skjuts ofta undan till senare på dagen, folk vill fika hela tiden och glass och läsk finns verkligen överjävlaallt.

Så vad göra?
I mitt eget fall tror jag på damage-control. Låt det ske, men inte helt ohämmat. Jag aspirerar inte på fulländat kostintag sommaren igenom - men äter inte heller chokladtårta till frukost (körde det till en middag en dag däremot, men det var då) Vad jag dessutom, något bittert, erfarit är att jag inträtt den gyldene ålder då glass inte får vara för söt - läsken helst skall vara mineralvatten eller på sin höjd aspartansötad och helgen faktiskt kan vara villka två dagar som helst - de måste inte fyllas med käk och snacks...

Jag kommer inte acceptera någon viktökning i sommar - så kan nog det hela sammanfattas.

Rent träningsmässigt försöker jag komma mig ut och springa några gånger i veckan. Jag växlar mellan vanlig distanslöpning på 5 och 8km spår med intervallöpning i backe när andan faller på. Det senare borde jag verkligen försöka köra mer konsekvent, men det är så jävla jobbigt bara.

/m

A blogg to remember me by

.
Sådär - shootpremiären till ända.

I tisdags fick jag reda på att det skulle bli match trots allt. Detta mot en göteborgare som jag inte visste annat än att han gått en sw-match tidigare i minus -87. Tack vare en påpasslig kamrat placerad i Sveriges framstjärt fick jag dock se en 5 år gammal bild ur en skolkatalog.

Den senaste veckan har följaktligen ägnats, i mån av tid, åt förberedelser inför denna match. För en vecka sen sparrade jag med lillebror på sedvanligt manér och det kändes helt värdelöst. Jag hade ingen ork eller geist alls - kroppen kändes tung och långsam och teknikerna låg gömda långt in i kroppen. Det här sparrpasset gnagde i huvudet och täljde rätt bra på självförtroendet, men i torsdags klev en träningskamrat in. Han tränade hela passet med mig - 3-4 submissions som ligger mig nära (varav minst en borde exekverats tidigare idag) och en massa box. Det var ett kalaspass och min boxning blev successivt mycket mycket bättre under passet. Vi skar ned i antalet slag och fokuserade mer på impact, koordination och guard - och för en timme funkade det riktig bra bortsett från kombinationen skjut/knä där jag gick oskadd ur krocken och min träningsdocka hade idag en elegant röd liten sak mitt i ansiktet.

Anyhow - det där var ett sånt pass som man inte bara skall utan nästa MÅSTE ha sista vändan innan match. När allt känns bra och de nya idéerna lätt kan implementeras i en färdig form för fight. Det var tankarna från den träningen som gick runt i huvudet dagen efter. Min match skulle gå i -93 och på fredagsmorgonen vägde jag 95. En hård diet under dagen bestående av nötter, frukt och nästan inget att
dricka skulle räcka tyckte jag och drack min sista klunk runt 6 på kvällen. Trots detta låg jag på -94 när klockan närmade sig 11 på kvällen. Latent kände jag nog på mig att det skulle lösa sig över dagen - men i allmän träningspepp och aningens fåfänga beslutade jag mig trots allt för ett sent löppass. Detta pass tog mig till hammarbybackens topp (rekommenderas) Väl hemma tog jag ett varmt bad och svettades på så vis ut den sista vätska jag kunde tänkas ha kvar. Detta förfarande säkrade förvisso min vikt men det innebar även att jag vaknade med svår huvudvärk. Väl på klubben, vid tolvsnåret, lyckades jag väga in först av alla och vågen stannade då på 91,7kg. Sen startade en recovery-kur där långsamma och snabba kolhydrater skall blandas. En fullkornspasta med pesto och körsbärstomater, proteinbar, sportdrycker, choklad och en massa vatten fick mig på fötter och runt tvåtiden var jag mig själv igen.

Shootmatcherna började 15:00. Runt tjugo i fyra skulle min match gå och jag började värma runt kvart i tre. För att hålla koncentrationen och nervositeten på plats hade jag med mig md:n som spelade hardcore av ett slag jag kanske inte lyssnar på till vardags - det var grymt användbart och fick mig verkligen att slappna av. Sen ropades vi in i buren och min hemmapublik gav mig det soundtrack man bör få, det var hur schysst som helst. Killen jag mötte var en mörkhårig, lång göteborgsk version av Mart Hällgren och kändes helt klart som en motståndare jag skulle kunna ta. Vi morsade på varandra och sen var vi igång. Kroppen kändes fortfarande aningen seg, men uppvärmd och smidig.

Han slängde iväg första slagserien och ungefär då förstod jag att det var match. Han fick en halvträff på kinden men jag parerade bort resten av slagen och gick till attack. Jag kände hur kroppen drog ihop sig när jag spände mig för första slagväxlingen och trots min boxcoachs förtvivlade önskningar om att jag skulle hålla mig till gameplan gick jag inte aningen mindre coolt än tänkt var. Jag fick in några fina träffar i ansiktet på honom och det syntes på honom att det gjorde ont. Det skall bli intressant att se filmen sen, men min känsla är fortfarande att jag hade ett övertag stående. Jag slog definitivt hårdare än motståndaren och fick in fler träffar. Risken finns väl att hans syn på saken är densamma och att ingen av oss - i ett rus av adrenalin - kände just ngt av det vi fick på oss. Hursomhaver gick han på första nedtagningen - en single leg takedown, han slet upp benet och försökte välta mig men jag hoppade med och fortsatte slå honom i huvudet. Han tryckte då upp mig mot burväggen, vilken förövrigt var förvånadsvärt skön att luta sig mot, och väl där fick han inte ned mig. Jag provade knäa en gång, men märkte att han nästan lyckades fånga mitt andra ben då - så jag nöjde mig med att slå en stund. Från mina coacher hörde jag något om att jag skulle försöka cirkla ut (stående på ett ben) och det var i mina försök att göra så som jag åkte omkull första gången. Jag landade med snubben i min guard och kunde ganska snart reversa honom så jag hamnade på topp. Vi kasade upp mot burkanten och jag låg mest i hans guard med huvudet rätt ned i hans solar plexus och hindrade honom från att göra något mot mina armar. När han öppnade guarden försökte jag ställa mig upp men orkade inte riktigt och ramlade ned i guarden igen. Då dömte domaren upp oss för ännu en batalj stående. Den här gången kände jag mig ännu tröttare och märkte att vare sig guard eller haka var där de skulle. Jag fick in ytterligare några slag på honom, däribland en hård rak jabb som träffade honom mitt på näsan. Jag blev osäker på om han var omskakad eller bara hade taskig guard efter det slaget och min uppföljning blev därför aningen sen. I läget efter hade han sökt sig mig burkanten och hade jag bara varit smart hade jag kunnat vinna matchen här. Han hade alltså en nedtagning på mig, och jag borde nog prioriterat att utjämna det förhållandet, men adrenalinet och min obefintliga erfarenhet sade mig att jag nog egentligen borde försöka knocka den här killen - och gick istället mot huvudet på honom. Detta gav inte mycket mer än att han plockade mitt ben ännu en gång och jag minns att jag tyckte det var rätt skönt att bli nedtagen, för jag var fruktansvärt trött. Han landade i min guard och jag tog snabbt upp guarden högt upp på hans rygg. Jag hade en idé om att försöka dra in honom i ett armbar från guard men mina ansträngningar hamnade mitt emellan ett armbar och triangleförsök - istället blev jag liggande och upptäckte att motståndaren hade rätt taskig posture. I en sista ansträngning lyckades jag åter reversa honom och ungefär där var matchen över. När sen resultatet lästes upp meddelades att domarna inte lyckats enas utan att ett split decision var att vänta - 2-1 till hans favör.

Jag blev ärligt talat rätt förvånad där och då - men nu i efterhand kan jag som sagt analysera varför utfallet blev ett sådant. Lite sorgligt dock, då jag känner att jag faktiskt kunna vinna matchen. Men trots bristen på tekniska finesser från bägge håll omnändes vår match som en jämn och tuff match - och handen på hjärtat - jag hade så jävla kul! Det var ren lycka som gick genom kroppen timmarna efter. Inte heller blev jag sittande med en massa fula blåögon eller skrapsår - en stukad högerhand och viss värk i höger skenben är de enda blessyrerna. Sammantaget är jag nöjd - inte med resultatet - men med att jag var där, att jag steg upp. Att jag i en bur mot en motståndare jag inte visste ett jota om annat än att vi bägge vägde mindre än 93kg hade mod och hjärta nog att ge allt vad jag hade, och att det faktiskt tog mig en bit på vägen - jag längtar till nästa match.

ujuj - en blogg to remember me by. Nu skall jag äta vad jag vill ett tag - om en vecka börjar sommarträningen.

19" livskris

.
Här sitter man... med trasig skärm som skiner i blått på ett vis som TCO med största sannolihet avfärdar som direkt hälsovidrigt för ögonen. Allt går sönder. På träningen igår sprack mina sprawls i grenen och halva skon föll i bitar, bilen är trasig, tv'n har inte många månader kvar och nu som sagt - min kära skärm. Alla mina t-shirts sitter dåligt efter dieten, byxorna än mer. Var för sig kanske de flesta av dessa skulle avfärdas som lyxprobs - men sammantaget symboliserar det sammanfallandet av välfärden i en fattig arbetarfamilj i en fattig förort inte för långt bort från dig. Det är för sorgligt.

4/6 är matchen utannonserad till - men igår uttalades vissa tvivel om att den verkligen blir av - är visst inte för många som anmäler sig till shootmatcher nuförtiden, de som är bra vill köra valetudo och de dåliga brottas istället. Fightcardet kommer först den 31/5, men som sagt - det lät inte positivt. Det är märkligt - å ena sidan känns det inte som om jag bryr mig så fantastiskt mycket, jag har väntat så länge på det här nu att jag kinda ledsnat på att vänta, å andra sidan vill jag prova och känna hur det känns - se vad jag kan åstakomma i en bur. Jag fortsätter dock träna med sama målsättning men motivationen har självfallet fått sig en törn. Dessutom är det just nu inte möjligt att träna på det sätt som jag skulle behöva - det är fler scheman än mitt att förhålla sig till och det innebär stundtals konflikt, på det astma & allergi (mer om det senare) och inte minst den här förbannade skärmen...

Träningen på sistonde har varit slitsam - mest för att det tagit tid för kroppen att vänja sig vid tempot efter träningsuppehållet, men igår vände det. Vi körde ett pass med rätt tung stående brottning till nedtagning och mycket sparr med begränsningar. Från början var det grymt jobbigt och slitigt, men sen var det ngt som klickade och kroppen fick klart för sig hur det skall kännas när det går bra - och well - efter det började jag känna mig bekväm i situationen. Jag orkade 2 timmar, sen var det nog för då. En timme senare, efter stretch och dusch var jag fortfarande på gränsen till knäckt och det bristande flåset gjorde sig än en gång påmint.
Lösningen torde vara löpning både uppför och på bana, explosivt och uthålligt MEN...

Fredag om en vecka har jag fått tid för en ny allergiutredning, en rätt omfattande sådan. Jag är allergisk mot det mesta känns det som, men har inte kartlagts de senaste 20 åren varför det börjar bli på tiden att så blir gjort. Jättefint - ingen är gladare än jag - men inför undersökningen får jag inte ta medicin under en veckas tid.. inga antihistaminer, inget cortison, ingenting... I SLUTET PÅ MAJ!!! pleeeease! Det kommer bli en vecka från helvetet - och tro mig, löpning är INTE ett alternativ under den veckan. Ständigt dessa konspirationer, först skärmen - sen detta.

Sammantaget - Att en lillebror från sydamerika är i stan, att en annan är på väg och att en tredje kommer hem till mig för att glana Pride är fakkin swell - då spelar inte det andra så stor roll eg. Att min dotter är sötast i världen och min sambo lyckas vara fantastisk och tolerant på samma gång... då spelar fan inget roll eg.

Gäller bara att komma ihåg att tänka på sånt emellanåt... (sådana här tankar tänkte vi inte före dr.Phil - minns det!)

ses

/m

21 dagar kvar

.
Vår/sommar - man blir gladare av solen, så är det bara - och att köra igång en liten diet delight i det här vädret känns hur enkelt som helst. Den här gången skall jag prova en tredje variant - att lägga en massa krut på frukost. Eller massa och massa, men en stadig frukost varje dag iaf, bestående av:

* 2-3dl lättfil (naturell - ingen "lättsockrad" fjantvariant)
* 250g Kellgos super All-bran (den med "kli-stockar")
* 2st skivor grovt bröd med mini-mjukost.
* 7dl vatten
* 1st rejäl snus

Resten av dagen som vanligt - en lågkalorilunch, low-carb, frukt, paprika och mkt vatten. 80grams portioner o.s.v. - det kommer bli sweet.

Idag sparrade jag lillebror. Vi körde brottning med skydd då detta är ett prioriterat mål med träningen inför matchen, men även stående vev med nedtagningar. Framåt slutet smällde vi på varandra rätt bra med några få blessyrer som följd - men inget allvarligare än att vi såg coolare ut än vanligt till kvällens möte. Om jag skall se till mina egna för och nackdelar kan konstateras att jag skyddar mig själv bättre än vanligt, har bra räckvidd en stygg högerspark. Jabben jobbar bra i början, men det saknas snabbhet i slagen och går långsammare och yvigare allteftersom jag blir trött. Största problemet är detsamma - tröttheten. Det är otroligt explosivt och konditionskrävande att varva stående och liggande fight - och tre veckors uppehåll har satt sig på flåset (som i sig förmodligen inte var häpnadsväckande innan uppehållet - men fan, det var bättre än nu) När jag blir trött orkar jag inte fullfölja och/eller reagerar för sent. De öppningar som blir hinner jag inte utnyttja o.s.v. Vidare hukar jag fortfarande när jag skall göra nedtagningar under motståndarens eldgivning, och det placerar mig ideligen i trista giljotiner eller enkla enkla sprawlar. Det borde vara så enkelt att åtgärda, men bevisligen uppstår diskrepans mellan kropp och hjärna här. Att fokusera på således.

För flåsets skull kommer jag de 21 dagar som är kvar springa mycket - 4 pass i veckan. Träna 4-5 dagar i veckan och se över kosten. Sen är det bara att trimma psyket - den 4:e väntar buren.. eller rättare sagt - jag väntar den. Som det känns nu skall det bara bli kul - att se vad man är gjord av.

Klubbkamraterna gjorde mycket väl ifrån sig i Uddevalla - bästa klubb et.al med några klass-segrar. Absolut roligast hade jag åt att kamrat K tjoade ut sin första motståndare på galan (som jag kallt räknar med att han plockade rätt enkelt) och denne visade sig vara teamleader för team G (omnämnd i tidigare blogg). Min drömmatch annars ;) - I de övriga matcherna fick K det lite svårare dock, men ringer senare på kvällen - glad, stolt och motiverad - och jag är jätteglad för hans skull, precis så skall det kännas efter en match. Keep up the good work!!

Jaja - nu sova

/m

Trött, fet men på väg igen.

.
Så var vi igång igen – fan vad skönt det känns.
Varje lördag de senaste månaderna har jag och lillbror kört ren shoot-sparr mot varandra i ungf. två timmar. Det är grymt värdefullt att få träna på så vis – prestigebefriat och med rätten att ge och ta lite stryk. Efter senaste vändan (i april någon gång) kände jag dock en smärta i armarna som sen vägrade ge mig sig. Det var som om muskelfästena ofrivilligt förlängts med några centimeter och nu höll i för allt vad de kunde för att inte ramla loss. Övertränad till vansinne var de förståndigas dom, och följaktligen gav jag mig själv ett längre träningsuppehåll. Efter två veckor hade kroppen vant sig vid lugn och ro, och för att inte göra den alltför bekväm bestämde jag mig för några raska löppass. Promenaden i Belgien (se tidigare blogg) hade dock lämnat efterverkningar på så vis att jag belönats med min första seriösa benhinneinflammation sen tonåren. Inflammationen uppskattade inte alls mina ambitioner i löpspåret, och uppehållet förlängdes med en vecka. Nu är jag dock tillbaka.

Mindre än en månad till match och konstateras kan att flåset försvann illa kvickt. Dessutom satsar klubben rätt stort på gameness, och har följaktligen prioriterat brottningen rätt hårt senaste månaden. Jag har varit på tre pass sen uppehållet och kan dock konstatera att allt snabbt kommer tillbaka – visa reflexer är lite långsammare än innan – men det kommer väl. Jag har möjlighet att träna 5 dagar i veckan, men kommer nog lägga mig på c:a 4 fram till sista dagarna innan match. På lördag är det sparrdags igen – och bara så du vet det (du är en av få som läser här) jag vill ha och ge stryk. Vaselin på ögonbrynen alltså.

Ha det fint alla – jag skall föra kost och träningsdagbok här ett tag framöver.

/m

Äckliga äckliga Belgien

.
Punkrace i Belgien, det eller Groezrock i Meerhout - anyway you want
it. Jag ljuger inte när jag säger att det nog är bland det mest
tragiunderbara jag gjort sen jag fyllde kvartssekel. Resesällskapet bestod i
lillebror och dennes forne respektive - umgänge per trio har inneboende i
sig att en alltid är lite mer utanför, men det kan också vara en
styrka. Man slipper känna sig asocial för att huvan åker över huvudet och
Waits långt in i örongångarna. Å andra sidan kan det innebära
uppmärksamhetsförskjutning åt allehanda håll, och utan att gå djupare i det kan
konstateras att 4 är bättre än 3 - för det mesta.

Iaf - en inte helt ryggvänlig resa per ryanair, en tågresa som kunde
varit gratis, ett språk som är hopplöst och en natt i väntsal senare
befann vi oss iaf på en soon-to-be-harvested gräsmatta i flamland för att
njuta punk och hardcore i dryga 12 timmar. Lineupen var helt fantastisk;
Strike anywhere, Rise against, 7seconds, Lagwagon mfl - jag slängde
även ett öga åt hatebreed, boy sets fire samt ngt mer med good riddance
sångaren. Det var en fantastisk resa i tiden, tillbaka till den tid då en
kväll kunde avgöras på valet av bandtischa och punkhits från scen...
fan, vi var inte många på plats (arrangörerna pratade om 5-6000) som inte
bar en bandtröja, som inte försökte oss på stylish frisyr alt. mössa och som faktiskt levde när många av banden släppte sin första skiva.

I vilket fall, det var grymt underhållande – tills det var dags för kvällning. Lagwagon spelade halv tolv till halv ett om natten. Aningen orolig sökte jag upp en arrangör och undersökte möjligheterna att ta mig från den där lilla hålan redan samma natt (företrädelsevis någonstans där det fanns en öppen vänthall, ett café eller annat behagligt nattvärn) – men sista bussen gick 22:00. Well – vi diskuterade vad göra – rymma redan kl.22 och missa den egentliga anledningen till att iaf jag kom dit, eller stanna kvar – bita ihop och leva the hard way natten lång. Vi beslutade oss för det sistnämnda, såg en fantastisk konsert och sen var det dags att sova för första gången sen halv sex samma morgon. OK – för Er som inte vet det, man fryser ihjäl när man sover utomhus i Belgien. Trots lillebrors heroiska utlånande av liggunderlag (vilken han f.ö. snart krävde åter) var de kalla stenplattorna på en skolgård i Geels utkanter för mycket, och vi vaknade snart igen. Halv fem på morgonen – stelfrusen på så vis att det känns som om livet rinner ur en – bestämde jag mig för att promenera dryga milen till tågcentralen och där värma mig en aning. En mil är INGENTING i vanliga fall – men i mitt sorgliga tillstånd var det en pärs, en prövning och som ett hårt slag djupt in i walls of Jericho. Hade jag bara kunnat stava till slaget från ”Sagan om konungens återkomst” så hade jag gladeligen nämnt det här – så jobbigt var det. Jaja – gnäll gnäll – men jag gick iaf vilse och allt som allt landade min promenad på 2,5 timmars Vansprydd maraton – de skorna är INTE gjorda för vandringar av detta slag. Väl framme hittade jag ett bageri som saluförde veganska wienerbröd och efter att ha jiddrat med flamlänningen i kassan så hade jag 3st i en liten påse. Dessa intogs under stor munterhet och glada tillrop/tummen upp av min omgivning – en halvtimme senare dök hon och lillebror upp – utvilade med en påse fylld av mat, och de hade åkt buss den där milen… hat hat hat!

Bryssel var snortråkigt – cp-dyrt- och såg ut som EU enligt Morjärvs finest för några år sen. Vi sov bort några timmar i en park, och sen hem igen. Aldrig mer Belgien, aldrig mer festival. Den här, snart trettioåriga katten, har fått än mer ammunition till kriget om huruvida man alls skall lämna sin lgh längre än 12 timmar i stöten.

Jeje

/m

Yeah Baby!

.

Hoho - tre dagar i den forna hemstaden till ända... sweeeet! att komma hem igen.

Att åka tåg bland andra människor är sällan särskilt behagligt, men att resan skedde per x2000 och sålunda avhandlades på nästan halva den tid resan brukligt tar är grymt trevligt. En bra början med andra ord. Det var fantastiskt kul att träffa gamla kamrater igen - de är inte många, men har hög kvalitet. Jag hade två dagar på mig att droppa vikt så att jag skulle klara invägningen på -93, två hyfsat matlösa dagar... Detta lade en viss sordin över mitt semesterhumör, men jag tycker nog att jag hållit fanan högt i de flesta av lägen. Min tilltänkte sparringpartner på plats visade sig vara sjuk mest hela tiden, och var väl kanske inte helt angelägen om att brottas dagarna i ända, men 45 minuter på ett parkettgolv gav ändå liiite övning. Fredagmorgon klev jag upp, utan att äta frukost, och drog till ett gym. Jag är ingen större vän av gym, och inte heller detta hade potential att bli en allierad i kampen. Det kostade alltså 80 spänn för en engångsträning, från entren in till gymmet var man tvungen att placera 5 olika sorters låsta dörrar, och väl på plats fanns mest tråkiga maskiner. Än värre blev det då det gick upp för mig att jag inte bör skaffa mig någon träningsvärk innan lördagens match, vilket begränsade aktivitetsmöjligheterna väsentligen. Så jag cyklade, rodde, cyklade mer, lyfte litegrann och stretchade jättelänge. Sen kollade jag (utan att dricka en droppe vatten) vikten på en digitalvåg och fann den där studsa runt 93,4 c:a.
Det kändes onekligen aningen bittert, då jag ansträngt mig rätt hårt för att tappa kilon under veckan. Kanske var det så att det helt enkelt inte gick att ta mer från kolhydratförrådet, varför jag var tvungen att skiljas från det, av min kropp så älskade, vatten jag bar runt på.

Nåväl - imorse klev jag upp på en löjligt exakt våg och såg den blänka till på 92,3kg. Glad i hågen stämplades jag på handen för att markera OK:et jag erhållit. Nästa steg var att så långt som möjligt återställa balansen i min nu rätt sargade kropp. Ett insidertips var att köpa kolhydratpulver av märket Vitargo - och damn! vad det funkade. Kändes som om barndomens samlade godiskonsumtion återuppstod i mitt blodomlopp och jag blev pigg, glad och stark. Det var en kolhydratboost utan dess like, och den höll mig igång hela vägen till matchen.

Matchen som sådan kan jag inte rapportera mycket om - jag minns helt enkelt inte. Jag har fått berättat för mig att jag innan matchen startade studsade upp och ned med ett leende som var lika delar evil genius och hånleende, pratade bara om hur kul det skulle bli och stirrade ut motståndaren. Väl igång fann jag snart att jag inte lyckades exekvera min gameplan som planerat. Killen var helt enkelt för bra på att hålla undan sina ben. Så efter en stunds clinchande fram och tillbaka snappade jag huvudet på honom och drog in ett front headlock, som jag sen använde för att ta ned killen till min guard med. Så där ligger jag med honom i guarden, sen är det tomt i c:a 3minuter, och nästa gång jag minns något ligger jag ovanpå honom. Pinnar rätt bra i hans halvguard, crossfacear honom från vänster och jobbar på armlås som han otroligt hårt håller emot. Då hör jag min coach meddela att den är 40sek kvar och att jag leder, så jag beslutar mig för att hålla kvar killen tills tiden är över. Så vann jag min första submission wrestling match.

Kanske inte den mest publikfriande matchen i världshistorien - men världens viktigaste för mig. För det var verkligen hur kul som helst, jag kände mig som Robbie Lawler beskrivs i Miletichfilmen... och det är guld värt.

Nu har jag såå förtjänat att sova, så till sen!

/m

Nu bär det av

.

Jepp! Imorse stod vågen på 93,8 varpå jag dansade lite och en kvart senare var vikten 93,7 - kanske är det vad det handlat om hela tiden - för lite dans i mitt liv.

Hursomhaver - idag bär det av till matchort för att acklimatisera. Jag måste känna på saltvattenluften, smogen, höra dialekten m.m. - helt enkelt vad som krävs för att prestera optimalt.. eller inte. Det skall bli trevligt att komma ned hoppas jag iaf.

Jag har även lagt upp en plan för hur jag skall väga in korrekt på lördag. Jag fortsätter idiotdieten fram till fredagkväll, går till ett gym och cyklar lördagmorgon och sen invägning.. det kommer bli sweet tror jag. Sen måste jag ha med mig käk/dricka som omväxlande blandar långsamma och snabba kolhydrater - det brukar inte vara något problem - och efter match skall jag ned på vasagatan och äta en stooor portion nudlar!! Det är vad jag tänkt iaf.

Har sett fightcardet nu och finner att jag möter en 7 år yngre (i matchsammanhang) newbie från mariefred. Vår match är nummer 15 i ordningen så jag kommer ha tid att rehydrera och käka efter behag - just nu känns det verkligen bara kul.

Jaja - nu skall jag packa

pepp!