Äckliga äckliga Belgien

.
Punkrace i Belgien, det eller Groezrock i Meerhout - anyway you want
it. Jag ljuger inte när jag säger att det nog är bland det mest
tragiunderbara jag gjort sen jag fyllde kvartssekel. Resesällskapet bestod i
lillebror och dennes forne respektive - umgänge per trio har inneboende i
sig att en alltid är lite mer utanför, men det kan också vara en
styrka. Man slipper känna sig asocial för att huvan åker över huvudet och
Waits långt in i örongångarna. Å andra sidan kan det innebära
uppmärksamhetsförskjutning åt allehanda håll, och utan att gå djupare i det kan
konstateras att 4 är bättre än 3 - för det mesta.

Iaf - en inte helt ryggvänlig resa per ryanair, en tågresa som kunde
varit gratis, ett språk som är hopplöst och en natt i väntsal senare
befann vi oss iaf på en soon-to-be-harvested gräsmatta i flamland för att
njuta punk och hardcore i dryga 12 timmar. Lineupen var helt fantastisk;
Strike anywhere, Rise against, 7seconds, Lagwagon mfl - jag slängde
även ett öga åt hatebreed, boy sets fire samt ngt mer med good riddance
sångaren. Det var en fantastisk resa i tiden, tillbaka till den tid då en
kväll kunde avgöras på valet av bandtischa och punkhits från scen...
fan, vi var inte många på plats (arrangörerna pratade om 5-6000) som inte
bar en bandtröja, som inte försökte oss på stylish frisyr alt. mössa och som faktiskt levde när många av banden släppte sin första skiva.

I vilket fall, det var grymt underhållande – tills det var dags för kvällning. Lagwagon spelade halv tolv till halv ett om natten. Aningen orolig sökte jag upp en arrangör och undersökte möjligheterna att ta mig från den där lilla hålan redan samma natt (företrädelsevis någonstans där det fanns en öppen vänthall, ett café eller annat behagligt nattvärn) – men sista bussen gick 22:00. Well – vi diskuterade vad göra – rymma redan kl.22 och missa den egentliga anledningen till att iaf jag kom dit, eller stanna kvar – bita ihop och leva the hard way natten lång. Vi beslutade oss för det sistnämnda, såg en fantastisk konsert och sen var det dags att sova för första gången sen halv sex samma morgon. OK – för Er som inte vet det, man fryser ihjäl när man sover utomhus i Belgien. Trots lillebrors heroiska utlånande av liggunderlag (vilken han f.ö. snart krävde åter) var de kalla stenplattorna på en skolgård i Geels utkanter för mycket, och vi vaknade snart igen. Halv fem på morgonen – stelfrusen på så vis att det känns som om livet rinner ur en – bestämde jag mig för att promenera dryga milen till tågcentralen och där värma mig en aning. En mil är INGENTING i vanliga fall – men i mitt sorgliga tillstånd var det en pärs, en prövning och som ett hårt slag djupt in i walls of Jericho. Hade jag bara kunnat stava till slaget från ”Sagan om konungens återkomst” så hade jag gladeligen nämnt det här – så jobbigt var det. Jaja – gnäll gnäll – men jag gick iaf vilse och allt som allt landade min promenad på 2,5 timmars Vansprydd maraton – de skorna är INTE gjorda för vandringar av detta slag. Väl framme hittade jag ett bageri som saluförde veganska wienerbröd och efter att ha jiddrat med flamlänningen i kassan så hade jag 3st i en liten påse. Dessa intogs under stor munterhet och glada tillrop/tummen upp av min omgivning – en halvtimme senare dök hon och lillebror upp – utvilade med en påse fylld av mat, och de hade åkt buss den där milen… hat hat hat!

Bryssel var snortråkigt – cp-dyrt- och såg ut som EU enligt Morjärvs finest för några år sen. Vi sov bort några timmar i en park, och sen hem igen. Aldrig mer Belgien, aldrig mer festival. Den här, snart trettioåriga katten, har fått än mer ammunition till kriget om huruvida man alls skall lämna sin lgh längre än 12 timmar i stöten.

Jeje

/m