Trött, fet men på väg igen.

.
Så var vi igång igen – fan vad skönt det känns.
Varje lördag de senaste månaderna har jag och lillbror kört ren shoot-sparr mot varandra i ungf. två timmar. Det är grymt värdefullt att få träna på så vis – prestigebefriat och med rätten att ge och ta lite stryk. Efter senaste vändan (i april någon gång) kände jag dock en smärta i armarna som sen vägrade ge mig sig. Det var som om muskelfästena ofrivilligt förlängts med några centimeter och nu höll i för allt vad de kunde för att inte ramla loss. Övertränad till vansinne var de förståndigas dom, och följaktligen gav jag mig själv ett längre träningsuppehåll. Efter två veckor hade kroppen vant sig vid lugn och ro, och för att inte göra den alltför bekväm bestämde jag mig för några raska löppass. Promenaden i Belgien (se tidigare blogg) hade dock lämnat efterverkningar på så vis att jag belönats med min första seriösa benhinneinflammation sen tonåren. Inflammationen uppskattade inte alls mina ambitioner i löpspåret, och uppehållet förlängdes med en vecka. Nu är jag dock tillbaka.

Mindre än en månad till match och konstateras kan att flåset försvann illa kvickt. Dessutom satsar klubben rätt stort på gameness, och har följaktligen prioriterat brottningen rätt hårt senaste månaden. Jag har varit på tre pass sen uppehållet och kan dock konstatera att allt snabbt kommer tillbaka – visa reflexer är lite långsammare än innan – men det kommer väl. Jag har möjlighet att träna 5 dagar i veckan, men kommer nog lägga mig på c:a 4 fram till sista dagarna innan match. På lördag är det sparrdags igen – och bara så du vet det (du är en av få som läser här) jag vill ha och ge stryk. Vaselin på ögonbrynen alltså.

Ha det fint alla – jag skall föra kost och träningsdagbok här ett tag framöver.

/m