A blogg to remember me by

.
Sådär - shootpremiären till ända.

I tisdags fick jag reda på att det skulle bli match trots allt. Detta mot en göteborgare som jag inte visste annat än att han gått en sw-match tidigare i minus -87. Tack vare en påpasslig kamrat placerad i Sveriges framstjärt fick jag dock se en 5 år gammal bild ur en skolkatalog.

Den senaste veckan har följaktligen ägnats, i mån av tid, åt förberedelser inför denna match. För en vecka sen sparrade jag med lillebror på sedvanligt manér och det kändes helt värdelöst. Jag hade ingen ork eller geist alls - kroppen kändes tung och långsam och teknikerna låg gömda långt in i kroppen. Det här sparrpasset gnagde i huvudet och täljde rätt bra på självförtroendet, men i torsdags klev en träningskamrat in. Han tränade hela passet med mig - 3-4 submissions som ligger mig nära (varav minst en borde exekverats tidigare idag) och en massa box. Det var ett kalaspass och min boxning blev successivt mycket mycket bättre under passet. Vi skar ned i antalet slag och fokuserade mer på impact, koordination och guard - och för en timme funkade det riktig bra bortsett från kombinationen skjut/knä där jag gick oskadd ur krocken och min träningsdocka hade idag en elegant röd liten sak mitt i ansiktet.

Anyhow - det där var ett sånt pass som man inte bara skall utan nästa MÅSTE ha sista vändan innan match. När allt känns bra och de nya idéerna lätt kan implementeras i en färdig form för fight. Det var tankarna från den träningen som gick runt i huvudet dagen efter. Min match skulle gå i -93 och på fredagsmorgonen vägde jag 95. En hård diet under dagen bestående av nötter, frukt och nästan inget att
dricka skulle räcka tyckte jag och drack min sista klunk runt 6 på kvällen. Trots detta låg jag på -94 när klockan närmade sig 11 på kvällen. Latent kände jag nog på mig att det skulle lösa sig över dagen - men i allmän träningspepp och aningens fåfänga beslutade jag mig trots allt för ett sent löppass. Detta pass tog mig till hammarbybackens topp (rekommenderas) Väl hemma tog jag ett varmt bad och svettades på så vis ut den sista vätska jag kunde tänkas ha kvar. Detta förfarande säkrade förvisso min vikt men det innebar även att jag vaknade med svår huvudvärk. Väl på klubben, vid tolvsnåret, lyckades jag väga in först av alla och vågen stannade då på 91,7kg. Sen startade en recovery-kur där långsamma och snabba kolhydrater skall blandas. En fullkornspasta med pesto och körsbärstomater, proteinbar, sportdrycker, choklad och en massa vatten fick mig på fötter och runt tvåtiden var jag mig själv igen.

Shootmatcherna började 15:00. Runt tjugo i fyra skulle min match gå och jag började värma runt kvart i tre. För att hålla koncentrationen och nervositeten på plats hade jag med mig md:n som spelade hardcore av ett slag jag kanske inte lyssnar på till vardags - det var grymt användbart och fick mig verkligen att slappna av. Sen ropades vi in i buren och min hemmapublik gav mig det soundtrack man bör få, det var hur schysst som helst. Killen jag mötte var en mörkhårig, lång göteborgsk version av Mart Hällgren och kändes helt klart som en motståndare jag skulle kunna ta. Vi morsade på varandra och sen var vi igång. Kroppen kändes fortfarande aningen seg, men uppvärmd och smidig.

Han slängde iväg första slagserien och ungefär då förstod jag att det var match. Han fick en halvträff på kinden men jag parerade bort resten av slagen och gick till attack. Jag kände hur kroppen drog ihop sig när jag spände mig för första slagväxlingen och trots min boxcoachs förtvivlade önskningar om att jag skulle hålla mig till gameplan gick jag inte aningen mindre coolt än tänkt var. Jag fick in några fina träffar i ansiktet på honom och det syntes på honom att det gjorde ont. Det skall bli intressant att se filmen sen, men min känsla är fortfarande att jag hade ett övertag stående. Jag slog definitivt hårdare än motståndaren och fick in fler träffar. Risken finns väl att hans syn på saken är densamma och att ingen av oss - i ett rus av adrenalin - kände just ngt av det vi fick på oss. Hursomhaver gick han på första nedtagningen - en single leg takedown, han slet upp benet och försökte välta mig men jag hoppade med och fortsatte slå honom i huvudet. Han tryckte då upp mig mot burväggen, vilken förövrigt var förvånadsvärt skön att luta sig mot, och väl där fick han inte ned mig. Jag provade knäa en gång, men märkte att han nästan lyckades fånga mitt andra ben då - så jag nöjde mig med att slå en stund. Från mina coacher hörde jag något om att jag skulle försöka cirkla ut (stående på ett ben) och det var i mina försök att göra så som jag åkte omkull första gången. Jag landade med snubben i min guard och kunde ganska snart reversa honom så jag hamnade på topp. Vi kasade upp mot burkanten och jag låg mest i hans guard med huvudet rätt ned i hans solar plexus och hindrade honom från att göra något mot mina armar. När han öppnade guarden försökte jag ställa mig upp men orkade inte riktigt och ramlade ned i guarden igen. Då dömte domaren upp oss för ännu en batalj stående. Den här gången kände jag mig ännu tröttare och märkte att vare sig guard eller haka var där de skulle. Jag fick in ytterligare några slag på honom, däribland en hård rak jabb som träffade honom mitt på näsan. Jag blev osäker på om han var omskakad eller bara hade taskig guard efter det slaget och min uppföljning blev därför aningen sen. I läget efter hade han sökt sig mig burkanten och hade jag bara varit smart hade jag kunnat vinna matchen här. Han hade alltså en nedtagning på mig, och jag borde nog prioriterat att utjämna det förhållandet, men adrenalinet och min obefintliga erfarenhet sade mig att jag nog egentligen borde försöka knocka den här killen - och gick istället mot huvudet på honom. Detta gav inte mycket mer än att han plockade mitt ben ännu en gång och jag minns att jag tyckte det var rätt skönt att bli nedtagen, för jag var fruktansvärt trött. Han landade i min guard och jag tog snabbt upp guarden högt upp på hans rygg. Jag hade en idé om att försöka dra in honom i ett armbar från guard men mina ansträngningar hamnade mitt emellan ett armbar och triangleförsök - istället blev jag liggande och upptäckte att motståndaren hade rätt taskig posture. I en sista ansträngning lyckades jag åter reversa honom och ungefär där var matchen över. När sen resultatet lästes upp meddelades att domarna inte lyckats enas utan att ett split decision var att vänta - 2-1 till hans favör.

Jag blev ärligt talat rätt förvånad där och då - men nu i efterhand kan jag som sagt analysera varför utfallet blev ett sådant. Lite sorgligt dock, då jag känner att jag faktiskt kunna vinna matchen. Men trots bristen på tekniska finesser från bägge håll omnändes vår match som en jämn och tuff match - och handen på hjärtat - jag hade så jävla kul! Det var ren lycka som gick genom kroppen timmarna efter. Inte heller blev jag sittande med en massa fula blåögon eller skrapsår - en stukad högerhand och viss värk i höger skenben är de enda blessyrerna. Sammantaget är jag nöjd - inte med resultatet - men med att jag var där, att jag steg upp. Att jag i en bur mot en motståndare jag inte visste ett jota om annat än att vi bägge vägde mindre än 93kg hade mod och hjärta nog att ge allt vad jag hade, och att det faktiskt tog mig en bit på vägen - jag längtar till nästa match.

ujuj - en blogg to remember me by. Nu skall jag äta vad jag vill ett tag - om en vecka börjar sommarträningen.