Yeah Baby!

.

Hoho - tre dagar i den forna hemstaden till ända... sweeeet! att komma hem igen.

Att åka tåg bland andra människor är sällan särskilt behagligt, men att resan skedde per x2000 och sålunda avhandlades på nästan halva den tid resan brukligt tar är grymt trevligt. En bra början med andra ord. Det var fantastiskt kul att träffa gamla kamrater igen - de är inte många, men har hög kvalitet. Jag hade två dagar på mig att droppa vikt så att jag skulle klara invägningen på -93, två hyfsat matlösa dagar... Detta lade en viss sordin över mitt semesterhumör, men jag tycker nog att jag hållit fanan högt i de flesta av lägen. Min tilltänkte sparringpartner på plats visade sig vara sjuk mest hela tiden, och var väl kanske inte helt angelägen om att brottas dagarna i ända, men 45 minuter på ett parkettgolv gav ändå liiite övning. Fredagmorgon klev jag upp, utan att äta frukost, och drog till ett gym. Jag är ingen större vän av gym, och inte heller detta hade potential att bli en allierad i kampen. Det kostade alltså 80 spänn för en engångsträning, från entren in till gymmet var man tvungen att placera 5 olika sorters låsta dörrar, och väl på plats fanns mest tråkiga maskiner. Än värre blev det då det gick upp för mig att jag inte bör skaffa mig någon träningsvärk innan lördagens match, vilket begränsade aktivitetsmöjligheterna väsentligen. Så jag cyklade, rodde, cyklade mer, lyfte litegrann och stretchade jättelänge. Sen kollade jag (utan att dricka en droppe vatten) vikten på en digitalvåg och fann den där studsa runt 93,4 c:a.
Det kändes onekligen aningen bittert, då jag ansträngt mig rätt hårt för att tappa kilon under veckan. Kanske var det så att det helt enkelt inte gick att ta mer från kolhydratförrådet, varför jag var tvungen att skiljas från det, av min kropp så älskade, vatten jag bar runt på.

Nåväl - imorse klev jag upp på en löjligt exakt våg och såg den blänka till på 92,3kg. Glad i hågen stämplades jag på handen för att markera OK:et jag erhållit. Nästa steg var att så långt som möjligt återställa balansen i min nu rätt sargade kropp. Ett insidertips var att köpa kolhydratpulver av märket Vitargo - och damn! vad det funkade. Kändes som om barndomens samlade godiskonsumtion återuppstod i mitt blodomlopp och jag blev pigg, glad och stark. Det var en kolhydratboost utan dess like, och den höll mig igång hela vägen till matchen.

Matchen som sådan kan jag inte rapportera mycket om - jag minns helt enkelt inte. Jag har fått berättat för mig att jag innan matchen startade studsade upp och ned med ett leende som var lika delar evil genius och hånleende, pratade bara om hur kul det skulle bli och stirrade ut motståndaren. Väl igång fann jag snart att jag inte lyckades exekvera min gameplan som planerat. Killen var helt enkelt för bra på att hålla undan sina ben. Så efter en stunds clinchande fram och tillbaka snappade jag huvudet på honom och drog in ett front headlock, som jag sen använde för att ta ned killen till min guard med. Så där ligger jag med honom i guarden, sen är det tomt i c:a 3minuter, och nästa gång jag minns något ligger jag ovanpå honom. Pinnar rätt bra i hans halvguard, crossfacear honom från vänster och jobbar på armlås som han otroligt hårt håller emot. Då hör jag min coach meddela att den är 40sek kvar och att jag leder, så jag beslutar mig för att hålla kvar killen tills tiden är över. Så vann jag min första submission wrestling match.

Kanske inte den mest publikfriande matchen i världshistorien - men världens viktigaste för mig. För det var verkligen hur kul som helst, jag kände mig som Robbie Lawler beskrivs i Miletichfilmen... och det är guld värt.

Nu har jag såå förtjänat att sova, så till sen!

/m