19" livskris

.
Här sitter man... med trasig skärm som skiner i blått på ett vis som TCO med största sannolihet avfärdar som direkt hälsovidrigt för ögonen. Allt går sönder. På träningen igår sprack mina sprawls i grenen och halva skon föll i bitar, bilen är trasig, tv'n har inte många månader kvar och nu som sagt - min kära skärm. Alla mina t-shirts sitter dåligt efter dieten, byxorna än mer. Var för sig kanske de flesta av dessa skulle avfärdas som lyxprobs - men sammantaget symboliserar det sammanfallandet av välfärden i en fattig arbetarfamilj i en fattig förort inte för långt bort från dig. Det är för sorgligt.

4/6 är matchen utannonserad till - men igår uttalades vissa tvivel om att den verkligen blir av - är visst inte för många som anmäler sig till shootmatcher nuförtiden, de som är bra vill köra valetudo och de dåliga brottas istället. Fightcardet kommer först den 31/5, men som sagt - det lät inte positivt. Det är märkligt - å ena sidan känns det inte som om jag bryr mig så fantastiskt mycket, jag har väntat så länge på det här nu att jag kinda ledsnat på att vänta, å andra sidan vill jag prova och känna hur det känns - se vad jag kan åstakomma i en bur. Jag fortsätter dock träna med sama målsättning men motivationen har självfallet fått sig en törn. Dessutom är det just nu inte möjligt att träna på det sätt som jag skulle behöva - det är fler scheman än mitt att förhålla sig till och det innebär stundtals konflikt, på det astma & allergi (mer om det senare) och inte minst den här förbannade skärmen...

Träningen på sistonde har varit slitsam - mest för att det tagit tid för kroppen att vänja sig vid tempot efter träningsuppehållet, men igår vände det. Vi körde ett pass med rätt tung stående brottning till nedtagning och mycket sparr med begränsningar. Från början var det grymt jobbigt och slitigt, men sen var det ngt som klickade och kroppen fick klart för sig hur det skall kännas när det går bra - och well - efter det började jag känna mig bekväm i situationen. Jag orkade 2 timmar, sen var det nog för då. En timme senare, efter stretch och dusch var jag fortfarande på gränsen till knäckt och det bristande flåset gjorde sig än en gång påmint.
Lösningen torde vara löpning både uppför och på bana, explosivt och uthålligt MEN...

Fredag om en vecka har jag fått tid för en ny allergiutredning, en rätt omfattande sådan. Jag är allergisk mot det mesta känns det som, men har inte kartlagts de senaste 20 åren varför det börjar bli på tiden att så blir gjort. Jättefint - ingen är gladare än jag - men inför undersökningen får jag inte ta medicin under en veckas tid.. inga antihistaminer, inget cortison, ingenting... I SLUTET PÅ MAJ!!! pleeeease! Det kommer bli en vecka från helvetet - och tro mig, löpning är INTE ett alternativ under den veckan. Ständigt dessa konspirationer, först skärmen - sen detta.

Sammantaget - Att en lillebror från sydamerika är i stan, att en annan är på väg och att en tredje kommer hem till mig för att glana Pride är fakkin swell - då spelar inte det andra så stor roll eg. Att min dotter är sötast i världen och min sambo lyckas vara fantastisk och tolerant på samma gång... då spelar fan inget roll eg.

Gäller bara att komma ihåg att tänka på sånt emellanåt... (sådana här tankar tänkte vi inte före dr.Phil - minns det!)

ses

/m

21 dagar kvar

.
Vår/sommar - man blir gladare av solen, så är det bara - och att köra igång en liten diet delight i det här vädret känns hur enkelt som helst. Den här gången skall jag prova en tredje variant - att lägga en massa krut på frukost. Eller massa och massa, men en stadig frukost varje dag iaf, bestående av:

* 2-3dl lättfil (naturell - ingen "lättsockrad" fjantvariant)
* 250g Kellgos super All-bran (den med "kli-stockar")
* 2st skivor grovt bröd med mini-mjukost.
* 7dl vatten
* 1st rejäl snus

Resten av dagen som vanligt - en lågkalorilunch, low-carb, frukt, paprika och mkt vatten. 80grams portioner o.s.v. - det kommer bli sweet.

Idag sparrade jag lillebror. Vi körde brottning med skydd då detta är ett prioriterat mål med träningen inför matchen, men även stående vev med nedtagningar. Framåt slutet smällde vi på varandra rätt bra med några få blessyrer som följd - men inget allvarligare än att vi såg coolare ut än vanligt till kvällens möte. Om jag skall se till mina egna för och nackdelar kan konstateras att jag skyddar mig själv bättre än vanligt, har bra räckvidd en stygg högerspark. Jabben jobbar bra i början, men det saknas snabbhet i slagen och går långsammare och yvigare allteftersom jag blir trött. Största problemet är detsamma - tröttheten. Det är otroligt explosivt och konditionskrävande att varva stående och liggande fight - och tre veckors uppehåll har satt sig på flåset (som i sig förmodligen inte var häpnadsväckande innan uppehållet - men fan, det var bättre än nu) När jag blir trött orkar jag inte fullfölja och/eller reagerar för sent. De öppningar som blir hinner jag inte utnyttja o.s.v. Vidare hukar jag fortfarande när jag skall göra nedtagningar under motståndarens eldgivning, och det placerar mig ideligen i trista giljotiner eller enkla enkla sprawlar. Det borde vara så enkelt att åtgärda, men bevisligen uppstår diskrepans mellan kropp och hjärna här. Att fokusera på således.

För flåsets skull kommer jag de 21 dagar som är kvar springa mycket - 4 pass i veckan. Träna 4-5 dagar i veckan och se över kosten. Sen är det bara att trimma psyket - den 4:e väntar buren.. eller rättare sagt - jag väntar den. Som det känns nu skall det bara bli kul - att se vad man är gjord av.

Klubbkamraterna gjorde mycket väl ifrån sig i Uddevalla - bästa klubb et.al med några klass-segrar. Absolut roligast hade jag åt att kamrat K tjoade ut sin första motståndare på galan (som jag kallt räknar med att han plockade rätt enkelt) och denne visade sig vara teamleader för team G (omnämnd i tidigare blogg). Min drömmatch annars ;) - I de övriga matcherna fick K det lite svårare dock, men ringer senare på kvällen - glad, stolt och motiverad - och jag är jätteglad för hans skull, precis så skall det kännas efter en match. Keep up the good work!!

Jaja - nu sova

/m

Trött, fet men på väg igen.

.
Så var vi igång igen – fan vad skönt det känns.
Varje lördag de senaste månaderna har jag och lillbror kört ren shoot-sparr mot varandra i ungf. två timmar. Det är grymt värdefullt att få träna på så vis – prestigebefriat och med rätten att ge och ta lite stryk. Efter senaste vändan (i april någon gång) kände jag dock en smärta i armarna som sen vägrade ge mig sig. Det var som om muskelfästena ofrivilligt förlängts med några centimeter och nu höll i för allt vad de kunde för att inte ramla loss. Övertränad till vansinne var de förståndigas dom, och följaktligen gav jag mig själv ett längre träningsuppehåll. Efter två veckor hade kroppen vant sig vid lugn och ro, och för att inte göra den alltför bekväm bestämde jag mig för några raska löppass. Promenaden i Belgien (se tidigare blogg) hade dock lämnat efterverkningar på så vis att jag belönats med min första seriösa benhinneinflammation sen tonåren. Inflammationen uppskattade inte alls mina ambitioner i löpspåret, och uppehållet förlängdes med en vecka. Nu är jag dock tillbaka.

Mindre än en månad till match och konstateras kan att flåset försvann illa kvickt. Dessutom satsar klubben rätt stort på gameness, och har följaktligen prioriterat brottningen rätt hårt senaste månaden. Jag har varit på tre pass sen uppehållet och kan dock konstatera att allt snabbt kommer tillbaka – visa reflexer är lite långsammare än innan – men det kommer väl. Jag har möjlighet att träna 5 dagar i veckan, men kommer nog lägga mig på c:a 4 fram till sista dagarna innan match. På lördag är det sparrdags igen – och bara så du vet det (du är en av få som läser här) jag vill ha och ge stryk. Vaselin på ögonbrynen alltså.

Ha det fint alla – jag skall föra kost och träningsdagbok här ett tag framöver.

/m

Äckliga äckliga Belgien

.
Punkrace i Belgien, det eller Groezrock i Meerhout - anyway you want
it. Jag ljuger inte när jag säger att det nog är bland det mest
tragiunderbara jag gjort sen jag fyllde kvartssekel. Resesällskapet bestod i
lillebror och dennes forne respektive - umgänge per trio har inneboende i
sig att en alltid är lite mer utanför, men det kan också vara en
styrka. Man slipper känna sig asocial för att huvan åker över huvudet och
Waits långt in i örongångarna. Å andra sidan kan det innebära
uppmärksamhetsförskjutning åt allehanda håll, och utan att gå djupare i det kan
konstateras att 4 är bättre än 3 - för det mesta.

Iaf - en inte helt ryggvänlig resa per ryanair, en tågresa som kunde
varit gratis, ett språk som är hopplöst och en natt i väntsal senare
befann vi oss iaf på en soon-to-be-harvested gräsmatta i flamland för att
njuta punk och hardcore i dryga 12 timmar. Lineupen var helt fantastisk;
Strike anywhere, Rise against, 7seconds, Lagwagon mfl - jag slängde
även ett öga åt hatebreed, boy sets fire samt ngt mer med good riddance
sångaren. Det var en fantastisk resa i tiden, tillbaka till den tid då en
kväll kunde avgöras på valet av bandtischa och punkhits från scen...
fan, vi var inte många på plats (arrangörerna pratade om 5-6000) som inte
bar en bandtröja, som inte försökte oss på stylish frisyr alt. mössa och som faktiskt levde när många av banden släppte sin första skiva.

I vilket fall, det var grymt underhållande – tills det var dags för kvällning. Lagwagon spelade halv tolv till halv ett om natten. Aningen orolig sökte jag upp en arrangör och undersökte möjligheterna att ta mig från den där lilla hålan redan samma natt (företrädelsevis någonstans där det fanns en öppen vänthall, ett café eller annat behagligt nattvärn) – men sista bussen gick 22:00. Well – vi diskuterade vad göra – rymma redan kl.22 och missa den egentliga anledningen till att iaf jag kom dit, eller stanna kvar – bita ihop och leva the hard way natten lång. Vi beslutade oss för det sistnämnda, såg en fantastisk konsert och sen var det dags att sova för första gången sen halv sex samma morgon. OK – för Er som inte vet det, man fryser ihjäl när man sover utomhus i Belgien. Trots lillebrors heroiska utlånande av liggunderlag (vilken han f.ö. snart krävde åter) var de kalla stenplattorna på en skolgård i Geels utkanter för mycket, och vi vaknade snart igen. Halv fem på morgonen – stelfrusen på så vis att det känns som om livet rinner ur en – bestämde jag mig för att promenera dryga milen till tågcentralen och där värma mig en aning. En mil är INGENTING i vanliga fall – men i mitt sorgliga tillstånd var det en pärs, en prövning och som ett hårt slag djupt in i walls of Jericho. Hade jag bara kunnat stava till slaget från ”Sagan om konungens återkomst” så hade jag gladeligen nämnt det här – så jobbigt var det. Jaja – gnäll gnäll – men jag gick iaf vilse och allt som allt landade min promenad på 2,5 timmars Vansprydd maraton – de skorna är INTE gjorda för vandringar av detta slag. Väl framme hittade jag ett bageri som saluförde veganska wienerbröd och efter att ha jiddrat med flamlänningen i kassan så hade jag 3st i en liten påse. Dessa intogs under stor munterhet och glada tillrop/tummen upp av min omgivning – en halvtimme senare dök hon och lillebror upp – utvilade med en påse fylld av mat, och de hade åkt buss den där milen… hat hat hat!

Bryssel var snortråkigt – cp-dyrt- och såg ut som EU enligt Morjärvs finest för några år sen. Vi sov bort några timmar i en park, och sen hem igen. Aldrig mer Belgien, aldrig mer festival. Den här, snart trettioåriga katten, har fått än mer ammunition till kriget om huruvida man alls skall lämna sin lgh längre än 12 timmar i stöten.

Jeje

/m